h1

Hon

13 november, 2011

I ett par veckor nu har hon försiktigt knackat på dörren. Från början låtsades jag inte höra henne, när jag inte längre kunde låtsas ropade jag med hög röst att hon måste ge sig, att jag inte tänkte släppa in henne denna gången. Jag hoppades att hon skulle ge upp, vända och ge sig av igen.

Hon gjorde inte det och jag får inse att jag inte har något val. Jag måste låta henne komma in även denna gången. Hon får komma och stanna så länge hon önskar. Det enda jag kan göra är att försöka minimera skadan hon åstadkommer, se till att hon inte lyckas rasera så mycket att jag inte orkar reda ut allt när hon väl ger sig av.

Jag känner mig uppgiven, trots att jag redan innan visste att det inte var mitt val, sörjer jag valet jag inte har.  Just nu när jag sitter här, när hon står i farstun, innan hon hunnit göra sitt jobb med mig, men jag ändå vet att hon kommer lägga sin svarta slöja över mig och dra med mig ner. När jag vet att ju mer jag sparkar och slår, desto hårdare kommer snaran dras åt och desto svårare kommer det vara att ta sig loss sedan, efteråt, när hon fått nog och gått vidare. Just nu känner jag bara sorgen. Varför är hon så mycket starkare än jag?

Annonser

2 kommentarer

  1. För att hon är du, eller iaf en del av dig.


  2. Såklart det är så. En del jag gärna hade amputerat bort om jag kunnat. Och jag hade föredragit att det andra av mig, det friska, hade varit starkare än det sjuka.



Kom igen och skriv något =)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: