h1

Boken: ”Flickor med AD/HD”

18 november, 2008

 Flickor med AD/HD tilltalade mig från första sidan. Dels för att den tar upp AD/HD ur ett kvinnligt perspektiv som känns mycket viktigt då det historiskt sett har varit uteslutande symtomen och problemen som pojkar med AD/HD har och möter, som det har forskats på. Dels tilltalar boken mig för att den har ett helhetsperspektiv som jag upplever som ganska ovanligt, då ofta utgångspunkten är skolsituationen. I den här boken är det flickornas hela liv, utbildningsmässigt, socialt och emotionellt som är i fokus.

 Generellt så är kriterierna för vad som anses vara AD/HD baserade på pojkar i sju- till nioårsåldern. Flickor i olika åldrar har ofta blivit underdiagnosticerade och deras problem har ofta missats trots att det troligtvis är lika vanligt att flickor har AD/HD som att pojkar har det. I Flickor med AD/HD gås på ett grundligt sätt flickors situation igenom av de tre författarna Kathleen G. Nedeau, Ellen B. Littman och Patricia O. Quinn. Boken ges ut av Studentlitteratur och jag tror att den är ett viktigt komplement till den klassiska litteraturen om AD/HD för både läkare, psykologer och lärare. Det som jag personligen upplevde med den var dock att den skulle vara guld värd för alla föräldrar till flickor med AD/HD och för oss som är kvinnor och flickor med AD/HD själva. Eftersom man i boken utgår från det som historiskt varit och fortfarande är uppfattningen om vad AD/HD innebär och sedan tar upp likheter och skillnader och hur det kan yttra sig för kvinnor är det bra att ha en viss kunskap om vad AD/HD är redan innan man läser boken. Med detta menar jag inte att det är en svårläst bok för det är det inte, den allmänna kunskap man snabbt får genom att läsa om ämnet på olika informationssajter på nätet räcker gott och väl.

 För att illustrera hur boken är skriven ger jag här ett utdrag från s 78:

 Känslomässiga behov. De fysiska, psykiska och emotionella behoven hos flickan med AD/HD kan förefalla omättliga. Hennes nöd kan tyckas som ett bottenlöst hål, och välmenande föräldrar går ofta i fällan att försöka fylla detta hål. Det hela brukar sluta med en förälder. Som inte har långt kvar till tårarna, tömd på fysisk och känslomässig energi, och en flicka med AD/HD som kan uppleva det intensiva samspelet med föräldern som en belöning.

 Lärare som måste hantera en hel klass, där kanske tre eller fyra barn har AD/HD, kan reagera på ett annat sätt. Även om de från början har försökt vara medkännande, kan de bli irriterade över att deras tid, energi och uppmärksamhet tas i anspråk. Till slut kan det finnas ett inslag av sanning när barnet uppfattar det som att läraren ”gav mig inte frågan en enda gång idag” eller ”skickade mig till rektorn, fast jag inte gjort något”. Behoven hos de här flickorna kan, när man sätter in dem i ett sammanhang av alla barnen i en klass, vara lika störande och svårhanterliga som beteendet hos den mest aggressiva elev.

 Flickor med AD/HD är mera behövande än många av sina kamrater. Och de behöver successivt lära sig tekniker för att lugna ned sig och belöna sig själva. I stödet till dessa flickor bör ingå lektioner i självtillit. Ett önskemål kan till exempel vara att få göra läxorna i köket, där moderns närvaro ger automatisk struktur och känslomässigt stöd, även om flickan egentligen inte behöver moderns hjälp för att kunna lösa sina matteproblem. Hon kan behöva tala om de känslomässiga törnar och blåmärken dagen inneburit, och som förälder har man ett bra tillfälle att hjälpa henne utveckla sin sociala kompetens under dessa samtal på tumanhand, istället för att bara fungera som en reservoar för empati. Om man säger ”jag har ett problem” ska det snabbt följas av ”och det här är vad jag ska försöka göra åt det”.

 Boken är upplagd åldersmässigt och utgår från ett litet barn och fortsätter ända upp i vuxen ålder. Parallellt med ren fakta och kunskap ges i små rutor målande exempel från verkligheten om hur både flickor själva, föräldrar och andra i omgivningen upplevt olika saker och situationer. Detta ser jag som mycket viktigt för att hos läsaren både skapa förståelse för hur livet faktiskt ter sig för flickorna, men det ger också hög igenkänningsfaktor om man själv har eller har en anhörig med problematiken. Dessutom ges en del praktiska råd och tips om förhållningssätt i olika skeden i livet, till exempel om hur man förbereder flickan för att flytta hemifrån eller hur man kan göra övningskörandet lite smidigare när man uppnått den åldern. Det är just den mänskliga och verklighetsnära förankringen som tilltalar mig mest, det här är inte framförallt en teoretisk redovisning utan en bok man verkligen kan ha nytta av i sitt liv och sin vardag.

 Bokens positiva inställning till gruppen den behandlar och ärligt engagerade intention och andemening sammanfattas bra i de sista meningarna:

 Vi behöver alla arbeta tillsammans för att öka medvetenheten hos föräldrar och vårdpersonal, så att denna generation flickor inte behöver vänta tills de är vuxna kvinnor, för att slutligen kunna förstå det som gör dem speciella och lyfta fram sina starka sidor.

Annonser

Kom igen och skriv något =)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: