Att banka folk i huvudet

När jag växte upp omgiven av kristna stötte man emellanåt på folk som gillade att slå Bibeln i huvudet på andra människor. Man talade om hur de tänkte eller gjorde fel och kom med bibelreferenser som kapade all diskussion. Bibeln var ett redskap för att kunna trycka ner andra människor helt enkelt.

När jag sedan som vuxen började läsa på om NPF och kom i kontakt med människor med olika diagnoser, märkte jag att den typen av personer fanns även bland dem. Fast då var det sin diagnos de slog i huvudet på alla som ifrågasatte deras beteende. De använde diagnosen som någon sorts ursäkt för hur [illa] de betedde sig.

Under det senaste halvåret när jag intresserat mig för vetenskaplig skepticism har jag märkt hur samma fenomen förekommer även där. Då är det felslutskortet som åker fram så fort man vill trycka till sin meningsmotståndare, gärna med latinska namn och/eller så komplicerade benämningar att de flesta inte vet vad de betyder ens.

Det blir inte apoteket, det blir systembolaget…

Ovanstående kanske inte helt begåvade kommentar fick jag av en vän efter att jag uttalat en viss frustration över att man numera har stoppat nyförskrivningen av bland annat concerta och ritalin till människor med ADHDdiagnos i Västra Götaland. Psykologen, som varit med och gjort min utredning, bekräftade för mig att det nu är ett beslut som genomförts – från och med årsskiftet stoppades all nyförskrivning av dessa läkemedel. Anledningen skall vara att det är för dyrt. Jag har väldigt svårt att hitta officiell information på nätet om hur detta stopp exakt ser ut men det finns ett pressmeddelande från Attention som Henrik D. Ragnevi skrev i december, som ger lite information om ämnet.

Kommentaren, som också är rubrik på det här inlägget, är tyvärr ganska realistisk och en fullt tänkbar möjlighet. Att risken för missbruk är större bland personer med ADHD är ett välkänt faktum dessutom har det visats att behandling med centralstimulantia kan minska den risken. Projektpåriktigt skriver om sina personliga erfarenheter med självmedicinering som tyvärr inte är unika. Projektpåriktigt refererar också till trollhare som även nämner risken att människor börjar använda droger, läser du trollhares inlägg läs då även de sista kommentarerna till det, som bland annat Henrik D. Ragnevi och Cattasbubbla skrivit. När det gäller de här medicinerna handlar det om en stor grupp människor som inte fungerar och/eller inte mår bra i samhället, skall man inte ge dem en möjlighet att få må så bra som möjligt? Västra Götalandsregionen skriver själva om ADHD såhär:

”Det är av största vikt att en person med ADHD-diagnos får rätt verktyg att leva med sin sjukdom. På så vis kan man minimera antalet problemområden, man kan strukturera upp livet och göra så att personen får ett bra liv och kan fungera i samhället.

Medicinering
Det finns många studier som talar för att behandling med centralstimulerande medel i små doser är effektiva på symtomen samt att biverkningarna är små och risken för missbruk låg.”

  Det skulle vara intressant att se ett liknande beslut vad gäller rullstolar exempelvis. Hädanefter får inga patienter rullstolar, det är för dyrt, istället får någon (vem det nu skall vara) bära dem dit de skall, alternativt får de svälta ihjäl där de sitter, så blir vi ju ändå av med problemet. Alternativt att man slutar strålbehandla människor med cancer på grund av kostnaden ör behandlingen. Det är helt befängt - precis som det här beslutet.

Sjukskrivna människor, som behöver stödfamiljer för att få hjäp med sina barn eller som missbrukar, brukar kosta mer än människor som kan jobba och betala skatt. De exempel jag jämförde med ovan kan man ju tycka är bra eller dåliga, men att till exempel bota en pensionär från cancer är inte samhällsekonomiskt en förtjänst, men ändå en självklar sak att göra. Nu väljer man att inte ge väldigt många människor en chans till ett bättre liv, och till ett mer produktivt liv rent samhällsekonomiskt och istället låta dem överleva på egen hand. Ekonomiskt har jag mycket svårt att tänka mig att det skulle göra någon positiv skillnad i slutändan – men jag antar att det är på olika papper som siffrorna står.

Själv funderar jag på om det ens är lagligt att en region nekar sina patienter medicin? Har inte alla invånare i Sverige samma rätt till vård och behandling? Antagligen får regionen göra precis såhär, offra människors liv på budgetens altare utan konsekvenser. Men det är varken speciellt humant eller ekonomiskt försvarbart.

Diagnosticerad

Sedan i torsdags, 5 december 2008, har jag en neuropsykiatrisk diagnos. Historien bakom denna diagnos är ganska lång. Och det har varit en jobbig väg att gå då jag till största delen inte ens haft någon aning om vart jag varit på väg. 1979 föddes jag och har i princip ända sedan dess mått dåligt. Min mamma tog upp mitt temperament och beteende med skolhälsovården när jag var i nioårsåldern, men fick efter en läkarkontakt beskedet att det inte var något fel på mig utan endast ett tillfälligt trotsbeteende. Själv sökte jag kontakt med psykvården när jag var 18 år och hade psykologkontakt under mina graviditeter.

Hösten 2007 läste jag i Expressen om någon som i vuxen ålder hade fått ADHD-diagnos och det var som att hon beskrev mitt liv, innan detta hade jag aldrig haft en tanke på att mina problem skulle kunna vara inom det här området. Jag visste i princip inget om ADHD men efter detta läste jag allt jag kom över och gjorde också en del självtester som stärkte mina misstankar.

Julen 2007 blev jag inlagd på psykavdelning på grund av att jag mådde oerhört dåligt och knappt fungerade i min vardag, mitt temperament var dessutom utom all kontroll och i samband med det tog jag upp att jag misstänkte ADHD och ville ha en utredning, på sjukhuset intervjuade en underläkare mig och hjälpte mig fylla i massa kryssformulär varefter de höll med om att jag skulle ställas i kö till en utredning, jag blev dessutom prioriterad på grund av att jag mådde så dåligt.

Maj 2008 fick jag en jättestor bunt med ännu fler formulär som jag och min man fick fylla i, detta var utskickat av dem som sedan gjorde utredningen, så det var egentligen då utredningen så smått startade, då dessa formulär var underlag till själva utredningen.

Den 14 oktober började sedan själva utredningen, som gick till såhär:

Jag fick träffa en psykiatriker för några långa intervjuer på cirka två och en halv timme per tillfälle. Och en psykolog som gjorde en mängd tester under tre tillfällen på tre timmar styck. Utöver detta så intervjuades min mamma. Som uteslutning så fick jag dessutom ta massor med blodprover och göra EEG. Jag fick också skriva under papper på att de fick hämta alla mina journaler från skolhälsovården och från all annan kontakt jag haft med vården tidigare.

Allt detta använde de sedan för att komma fram till min diagnos; ADHD med autistiska drag.

Även om utredningen är klar och diagnosen är satt har jag fått en ny tid för att träffa psykologen för ett uppföljningssamtal, då jag skall få mer utförlig information om testerna och har en möjlighet att ställa frågor om saker jag undrar.

Boken: ”Flickor med AD/HD”

 Flickor med AD/HD tilltalade mig från första sidan. Dels för att den tar upp AD/HD ur ett kvinnligt perspektiv som känns mycket viktigt då det historiskt sett har varit uteslutande symtomen och problemen som pojkar med AD/HD har och möter, som det har forskats på. Dels tilltalar boken mig för att den har ett helhetsperspektiv som jag upplever som ganska ovanligt, då ofta utgångspunkten är skolsituationen. I den här boken är det flickornas hela liv, utbildningsmässigt, socialt och emotionellt som är i fokus.

 Generellt så är kriterierna för vad som anses vara AD/HD baserade på pojkar i sju- till nioårsåldern. Flickor i olika åldrar har ofta blivit underdiagnosticerade och deras problem har ofta missats trots att det troligtvis är lika vanligt att flickor har AD/HD som att pojkar har det. I Flickor med AD/HD gås på ett grundligt sätt flickors situation igenom av de tre författarna Kathleen G. Nedeau, Ellen B. Littman och Patricia O. Quinn. Boken ges ut av Studentlitteratur och jag tror att den är ett viktigt komplement till den klassiska litteraturen om AD/HD för både läkare, psykologer och lärare. Det som jag personligen upplevde med den var dock att den skulle vara guld värd för alla föräldrar till flickor med AD/HD och för oss som är kvinnor och flickor med AD/HD själva. Eftersom man i boken utgår från det som historiskt varit och fortfarande är uppfattningen om vad AD/HD innebär och sedan tar upp likheter och skillnader och hur det kan yttra sig för kvinnor är det bra att ha en viss kunskap om vad AD/HD är redan innan man läser boken. Med detta menar jag inte att det är en svårläst bok för det är det inte, den allmänna kunskap man snabbt får genom att läsa om ämnet på olika informationssajter på nätet räcker gott och väl.

 För att illustrera hur boken är skriven ger jag här ett utdrag från s 78:

 Känslomässiga behov. De fysiska, psykiska och emotionella behoven hos flickan med AD/HD kan förefalla omättliga. Hennes nöd kan tyckas som ett bottenlöst hål, och välmenande föräldrar går ofta i fällan att försöka fylla detta hål. Det hela brukar sluta med en förälder. Som inte har långt kvar till tårarna, tömd på fysisk och känslomässig energi, och en flicka med AD/HD som kan uppleva det intensiva samspelet med föräldern som en belöning.

 Lärare som måste hantera en hel klass, där kanske tre eller fyra barn har AD/HD, kan reagera på ett annat sätt. Även om de från början har försökt vara medkännande, kan de bli irriterade över att deras tid, energi och uppmärksamhet tas i anspråk. Till slut kan det finnas ett inslag av sanning när barnet uppfattar det som att läraren ”gav mig inte frågan en enda gång idag” eller ”skickade mig till rektorn, fast jag inte gjort något”. Behoven hos de här flickorna kan, när man sätter in dem i ett sammanhang av alla barnen i en klass, vara lika störande och svårhanterliga som beteendet hos den mest aggressiva elev.

 Flickor med AD/HD är mera behövande än många av sina kamrater. Och de behöver successivt lära sig tekniker för att lugna ned sig och belöna sig själva. I stödet till dessa flickor bör ingå lektioner i självtillit. Ett önskemål kan till exempel vara att få göra läxorna i köket, där moderns närvaro ger automatisk struktur och känslomässigt stöd, även om flickan egentligen inte behöver moderns hjälp för att kunna lösa sina matteproblem. Hon kan behöva tala om de känslomässiga törnar och blåmärken dagen inneburit, och som förälder har man ett bra tillfälle att hjälpa henne utveckla sin sociala kompetens under dessa samtal på tumanhand, istället för att bara fungera som en reservoar för empati. Om man säger ”jag har ett problem” ska det snabbt följas av ”och det här är vad jag ska försöka göra åt det”.

 Boken är upplagd åldersmässigt och utgår från ett litet barn och fortsätter ända upp i vuxen ålder. Parallellt med ren fakta och kunskap ges i små rutor målande exempel från verkligheten om hur både flickor själva, föräldrar och andra i omgivningen upplevt olika saker och situationer. Detta ser jag som mycket viktigt för att hos läsaren både skapa förståelse för hur livet faktiskt ter sig för flickorna, men det ger också hög igenkänningsfaktor om man själv har eller har en anhörig med problematiken. Dessutom ges en del praktiska råd och tips om förhållningssätt i olika skeden i livet, till exempel om hur man förbereder flickan för att flytta hemifrån eller hur man kan göra övningskörandet lite smidigare när man uppnått den åldern. Det är just den mänskliga och verklighetsnära förankringen som tilltalar mig mest, det här är inte framförallt en teoretisk redovisning utan en bok man verkligen kan ha nytta av i sitt liv och sin vardag.

 Bokens positiva inställning till gruppen den behandlar och ärligt engagerade intention och andemening sammanfattas bra i de sista meningarna:

 Vi behöver alla arbeta tillsammans för att öka medvetenheten hos föräldrar och vårdpersonal, så att denna generation flickor inte behöver vänta tills de är vuxna kvinnor, för att slutligen kunna förstå det som gör dem speciella och lyfta fram sina starka sidor.