h1

Det allra svartaste

6 juni, 2012

Det finns människor som mår dåligt. Väldigt många. Många av dem har blivit utsatta för övergrepp, eller traumatiserade av att de de älskat mest blivit det. Det finns de som haft en okej uppväxt, men som tonåringar/vuxna hamnat i någon kris och där och då varken haft vänner eller familj att luta sig emot.

Sen finns det sådana som jag. Som haft engagerade föräldrar, växt upp på ett sätt som är så normalt som det kan bli. Bott i villa i en ort där alla andra också gjorde det. Där endast en klasskamrat hade skilda föräldrar (från början, sedan flyttade det in ytterligare ett par stycken från Göteborg). Jag har aldrig levt i nåt överflöd, men heller aldrig haft någon som helst brist på något väsentligt.

Som sjuttonåring träffade jag en kille som sedan dess burit mig igenom kris efter kris. Jag har två fina barn, ett hem och en man. Inget av detta är jag värd. Inget av detta är vettigt.

Trots de absolut bästa förutsättningarna är jag trasig, hela mitt inre är trasigt. Jag kämpar för att åtminstone tillföra något, att på något sätt när allt summeras kunna tillföra de jag älskar mest någon typ av värde. Utan att lyckas.

Precis så illa är det. Min själ är svart och ingen har någon aning om hur illa det egentligen är.

Jag älskar mina tre änglar. Jag har en familj jag tycker mycket om. Jag har vänner som ställer upp och bryr sig om mig. Men jag, jag är bara svart.

Jag är som tjära på bergen efter ett oljeutsläpp, jag kladdar ner, förstör och är omöjlig att bli av med.

h1

Sveriges största andliga folkfest

1 juni, 2012

Midsommar i år kommer jag och min familj tillbringa på Nyhemsveckan som är en av den svenska pingströrelsens absolut största konferenser. Jag skulle gissa att jag varit där minst tjugo av mina trettiotvå år, åtminstone någon dag. Senaste åren har det bara varit snabbvisiter för att säga hej och hämta eller lämna barn. I år ska vi dock vara där hela veckan.

Bilden är tagen under Nyhemsveckan 2011 av Elin Fransson

Nyhemsveckans ambition är att bli ”Sveriges största andliga folkfest”. Och med seminarie/mötesrubriker som ”Helandeseminarum”, ”Skökan, änkan, grannfrun och jungfrun”, ”Helig kreativitet” och ”…gå vilse i nyandlighet” verkar det som min plan att sitta och hänga vid husvagnen kommer komma på skam. Vi får väl se hur det blir, men jag skall försöka att skriva något under veckan, även om jag inte vet vilka möjligheter det finns till internet och elektricitet.

Ni som undrar över olika saker om pingst, fråga mig så ska jag försöka ta reda på det under veckan. Som uppväxt i sammanhanget men avfälling har ju mina kunskaper hunnit bli lite gamla. Andra reflektioner är också välkomna.

h1

Kommunikationshinder

1 juni, 2012

Människor är olika och vi har olika erfarenheter, dessutom är en del mer blåsta än andra och det ställer till det i kommunikationen. Som extremt känslostyrd hamnar jag lätt i skyttegravskrig med mina motståndare. Ibland blir jag dock åskådare till andras diskussioner och ser hur de talar förbi varandra. De pratar helt enkelt om helt olika saker.

När man diskuterar religion och tro med kristna (det är normalt de enda troende jag kommer i kontakt med) hamnar man i några olika typiska situationer som jag upplever försvårar samtalet kraftigt.

En sådan sak är en känsla av att den andra parten ser ner på en. Framförallt upplever jag att kristna upplever att man anser att de är dumma och/eller okunniga bara för att de har en tro. Detta vet jag att det finns skeptiska ateister som faktiskt tycker och tror, men det är absolut ingen självklarhet. Jag anser definitivt inte att det är så. Sedan är det självklart så att jag tycker att de har gjort ett felaktigt val och att deras tro är fel. Men det är inte samma sak. Det lär dessutom vara exakt vad de flesta religiösa anser om mig som ateist. Man kan visst hysa respekt för en individ även om man inte delar idévärld. Denna upplevelse av hot är ett hinder för en givande diskussion.

Som ickereligiös kan jag ibland få en känsla av att den kristne ser mig som själsligt död. Som att man kan ju inte ta mig på allvar eftersom jag vänt Gud ryggen. Man tar inte det jag säger på allvar eftersom jag inte har tron. Jag är ju vilseledd per se. Detta kan jag bara säga om min egen upplevelse, har ingen aning om även andra ateister kan känna av det.

En annan sak som ofta hakar upp sig är att det ofta finns en tendens hos troende att vilja definiera ateism som en tro, på samma villkor som den egna tron. Att det inte går att jämföra beskriver Peter Dahlgren bra i detta inlägg. Denna metadiskussion är oerhört frustrerande, eftersom man som areligiös upplever det som att den religiöse försöker förvilla bort huvudfrågan genom att trolla bort skillnaden mellan att tro och inte. Samtidigt är diskussionen avgörande eftersom det blir helt galet att diskutera något när man inte ens är överens om premisserna.

Joachim Elsander tar på sin blogg Kolportören mini upp sådant han upplever som problematiskt i samtal mellan troende och icketroende och jag tänkte gå igenom hans tre punkter och ge mina reflektioner kring dessa.

Gud – Många gånger så när en ateist beskriver sin gudsbild, eller hur hon tror vi kristna tänker så är det en gudsbild som jag också tar avstånd ifrån. Om det är det enda alternativet så skulle jag också vara ateist. Jag kan ibland sakna en öppenhet för olika sätt att se på och förstå Gud. Ofta har ateisterna snöat in sig på de religiösa fundamentalisternas gud men den guden tar jag också avstånd ifrån, känns ibland lite som om de sparkar in öppna dörrar. Delar Bo Sanders invändningarna i den här posten.

Jag kan förstå att det är så det kan upplevas. Man måste dock skilja på två saker gällande tro på ”Gud”. Den ena saken är det moraliska i att tro på en biblisk Gud, och i det fallet pekar man som areligiös på det man anser är negativt i Bibeln. Man försöker visa på hur konstigt det är att definiera den guden som god. Eftersom den troende här har en helt egen tro och nästan alltid säger ”det tror inte jag” om man ger en negativ beskrivning av Gud. Det gör det oerhört svårt att debattera sådant här. Man börjar om från noll varje gång. Enda praktiska sättet är att man lägger en rejäl stund på att just personen man diskuterar med denna gång får definiera sin gudsbild. Som tämligen sällan stämmer med Bibeln. Den andra delen har inget alls med moral att göra utan är rent vetenskaplig. Finns det några som helst bevis för att det finns någon gudom alls? Finns det någon anledning att tro utöver att man vill tro?

Tro – De definierar ibland tro på ett sätt som lätt skulle kunna bytas ut mot ”enfaldig inbillning” och det är klart att jag då har svårt att relatera. Tro för mig handlar om allt från vardaglig tillit till berättelserna som ger allas våra liv mening. Min grundförståelse är att vi alla tror på en hel massa saker. En ateist kan tom vara trosstarkare än jag. Vi sitter liksom i samma båt och paddlar, tro gör vi i den bemärkelsen att vi alla förstår våra liv utifrån någon sorts berättelse. Den vikta frågan för mig är istället vad vi låter den tron/berättelsen leda till i våra liv.

För mig låter detta väldigt svagt. Detta resonemang ser jag som att man gör sanningen totalt oviktig. Det enda som betyder något är att vi får ett sammanhang. Det håller jag helt enkelt inte med om. För mig personligen är det viktigt att det jag bygger mitt liv på stämmer med verkligheten. Det är ju såklart en smakfråga om man anser att det är avgörande. Då sanningen är viktig för mig, upplever jag det som tomt att man plockar Bibelns historia, modifierar den till något som någorlunda passar in i vårt samhälle, och sedan väljer att tro på denna omgjorda historia. Om man på detta sätt avskriver sanningen som oväsentlig har man nått änden på den tråden för min del. Då finns det helt andra saker att diskutera, än tron i sig.

Religion – För många ateister är religion lika med ”påhittade saker”, det de ibland kallar ”vidskepligheter”. Det kan de sedan lätt distansera sig ifrån och fördöma, och fördumma (Tandfen någon?). Jag tror vi behöver vidga religionsbegreppet till att gälla allt det som vi människor förtröstar på. Jag vill tex få in konsumism under religions paraplyet. Jag vill också få in ”marknadskrafterna” och ”prylhysteri” där under. Plötsligt är vi på samma planhalva ateisten/humanisten förtröstar, (precis som jag) ofta på allt det där. Hon är med andra ord också ”religiös”. Jag vill alltså bredda religionsbegreppet och få ut det ur ”vidskeplighets lådan”. Frågan handlar för mig inte om ”för och emot religion” utan om vilken religion vi i praktiken följer och vad den gör med oss, oavsett om vi definierar oss som kristna eller ateister/humanister.

Detta är närliggande det jag tog upp tidigare angående att man försöker likställa icketro/humanism med religion. Jag har svårt att förstå detta. Menar han verkligen att en gudstro och ett religiöst sammanhang motsvarar att man shoppar? Både spöktro/tro på en tandfé och kristendom är föreställningar som inte stämmer med verkligheten eller finns några som helst belägg för. Det gäller dock inte missbruk eller tröstsökande i shopping.

Dessutom tycker jag Elsander förringar sin tro oerhört mycket om han menar att det är i den psykologiska upplevelsen av bekräftelse från en gudom som är det väsentliga. För någon typ av positiv upplevelse får man ju av konsumism, rent psykologisk, och är det till vad man reducerar gudstro, ja, då kan jag inget säga. Dock tror jag det är ganska ovanligt bland kristna att man vill jämställa sin tro med att tröstshoppa…

Anders Hesselbom svarar Joachim bra med en video och som en kommentar till den videon skriver Joachim:

”Jag menade bara att religionens syften att tex ge trygghet och mening kanske fylls av andra saker nu än för 500år sedan. Andra ”ritualer” andra betoningar än de vi historiskt förknippat med religiösa handlingar?”

Här har Elsander såklart en poäng, människan är en varelse som vill skapa mening, men det är ju inte ett argument för att Gud finns, eller ens att det är bra att tro. Jag förstår inte vad det är ett argument för.

Jag vill avsluta med några frågor till Joachim Elsander och andra som mot förmodan hittar hit :)

1. Är det av betydelse att det man som kristen tror på stämmer med verkligheten?
2. Vilken är din bibelsyn överlag? Hur avgör du vilka delar som är rätt och vilka som är fel?
3. Vem/vad är Gud? Hur har du kommit fram till just detta?
4. Om religion inte är en vidskepelse, hur avskiljer man då vidskepelse från religion, vilka är skillnaderna? [Enligt Wikipedia definieras vidskepelse som ”en tankevilla om verklighetens beskaffenhet som inte baseras på kunskap eller förnuft”.]

Det jag trots allt kan hålla med om i Elsanders sista punkt är att det sällan leder någonstans att raljera över hur dumt det är att tro.

h1

Julkort 2011

21 december, 2011

Ett terjat julkort.

Årets julkort.

h1

Facebook-rensning

20 december, 2011

Sitter och försöker gå igenom min tidslinje på Facebook, för att göra min historia där lite mer enligt hur jag vill att jag skall uppfattas än hur den varit egentligen. (Bort med tramsiga fylleinlägg och liknande). Några år tillbaka hittade jag att jag skrivit följande:

”Jag måste dela med mig av den mest brillianta diskussion jag stött på i år, jag hittade den på Sweden Network ;o)

Har du mycket fördomar?? (Ämne)

Anna replied to Camilla’s post
Tvärtom är jag nog väldigt fördomsfri.

Camilla replied to Anna’s post
Vad härligt!:) Det är jag också, tycker inte alls om fördomsfulla människor:(

Anna replied to Camilla’s post
Nej det finns verkligen inget positivt med fördomar.
Dom bara förpestar tillvaron.

Camilla replied to Anna’s post
Exakt, och varför liksom…man ska aldrig döma någon människa för rätt vad det är kanske man själv sitter där:(

Anna replied to Camilla’s post
Allt handlar bara om trångsynthet och okunskap.
Nej bort med skygglapparna och visa mer intresse för omvärlden

Camilla replied to Anna’s post
Kunde inte sagt det bättre själv:)”

TILLÄGG I: ”Jag gillar kärlek, men inte när blåa, fula, äckliga troll pussas!”  Hittade en notering om femåriga dotterns kommentar till ”Avatar” =)

TILLÄGG II:  ”Min man läste om Noa igår kväll och barnens reaktion var att de tyckte att Gud var barnslig som gav igen på människorna med att dränka dem när de inte gjorde som han ville.”  Från hösten 2010.

h1

Hon

13 november, 2011

I ett par veckor nu har hon försiktigt knackat på dörren. Från början låtsades jag inte höra henne, när jag inte längre kunde låtsas ropade jag med hög röst att hon måste ge sig, att jag inte tänkte släppa in henne denna gången. Jag hoppades att hon skulle ge upp, vända och ge sig av igen.

Hon gjorde inte det och jag får inse att jag inte har något val. Jag måste låta henne komma in även denna gången. Hon får komma och stanna så länge hon önskar. Det enda jag kan göra är att försöka minimera skadan hon åstadkommer, se till att hon inte lyckas rasera så mycket att jag inte orkar reda ut allt när hon väl ger sig av.

Jag känner mig uppgiven, trots att jag redan innan visste att det inte var mitt val, sörjer jag valet jag inte har.  Just nu när jag sitter här, när hon står i farstun, innan hon hunnit göra sitt jobb med mig, men jag ändå vet att hon kommer lägga sin svarta slöja över mig och dra med mig ner. När jag vet att ju mer jag sparkar och slår, desto hårdare kommer snaran dras åt och desto svårare kommer det vara att ta sig loss sedan, efteråt, när hon fått nog och gått vidare. Just nu känner jag bara sorgen. Varför är hon så mycket starkare än jag?

h1

Som i en amerikansk film

5 oktober, 2011

Den där känslan, av att livet inte är riktigt på riktigt, att man egentligen bara är med i en film kan komma för mig ibland. Oftast när jag blir tvungen att prata engelska. Det känns inte på riktigt, mer som ett låtsasspråk.

För några veckor sedan kollade jag Ratsit om mig själv för att se vad som syntes om mig där, jag ville till exempel se om min nyss ändrade adress hade hunnit komma med. Till min förvåning stod det att jag var gift sedan 2000, men jag tänkte att de där sidorna kanske är dåliga på att uppdateras så jag lät det bero.

När sedan min exmake (?) fick en sån där lapp om att det gjorts en kreditupplysning på honom och det även där stod att han var gift, började det kännas lite underligt på allvar.

Sådant händer inte i Sverige, bara i amerikanska filmer och kärleksromaner är systemet så instabilt att människor tror de är skilda fast de egentligen inte är det. Hursomhelst kände jag att jag måste kolla upp det och enligt skatteverket har aldrig något domslut kommit in till dem.

Istället kontaktar jag tingsrätten som bekräftar att skilsmässan vunnit laga kraft. Så nu sitter man här och har varit inofficiellt skild i 1,5 år utan att det synts någonstans i våra personuppgifter.

Precis som i amerikansk film!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.