Människor är olika och vi har olika erfarenheter, dessutom är en del mer blåsta än andra och det ställer till det i kommunikationen. Som extremt känslostyrd hamnar jag lätt i skyttegravskrig med mina motståndare. Ibland blir jag dock åskådare till andras diskussioner och ser hur de talar förbi varandra. De pratar helt enkelt om helt olika saker.
När man diskuterar religion och tro med kristna (det är normalt de enda troende jag kommer i kontakt med) hamnar man i några olika typiska situationer som jag upplever försvårar samtalet kraftigt.
En sådan sak är en känsla av att den andra parten ser ner på en. Framförallt upplever jag att kristna upplever att man anser att de är dumma och/eller okunniga bara för att de har en tro. Detta vet jag att det finns skeptiska ateister som faktiskt tycker och tror, men det är absolut ingen självklarhet. Jag anser definitivt inte att det är så. Sedan är det självklart så att jag tycker att de har gjort ett felaktigt val och att deras tro är fel. Men det är inte samma sak. Det lär dessutom vara exakt vad de flesta religiösa anser om mig som ateist. Man kan visst hysa respekt för en individ även om man inte delar idévärld. Denna upplevelse av hot är ett hinder för en givande diskussion.
Som ickereligiös kan jag ibland få en känsla av att den kristne ser mig som själsligt död. Som att man kan ju inte ta mig på allvar eftersom jag vänt Gud ryggen. Man tar inte det jag säger på allvar eftersom jag inte har tron. Jag är ju vilseledd per se. Detta kan jag bara säga om min egen upplevelse, har ingen aning om även andra ateister kan känna av det.
En annan sak som ofta hakar upp sig är att det ofta finns en tendens hos troende att vilja definiera ateism som en tro, på samma villkor som den egna tron. Att det inte går att jämföra beskriver Peter Dahlgren bra i detta inlägg. Denna metadiskussion är oerhört frustrerande, eftersom man som areligiös upplever det som att den religiöse försöker förvilla bort huvudfrågan genom att trolla bort skillnaden mellan att tro och inte. Samtidigt är diskussionen avgörande eftersom det blir helt galet att diskutera något när man inte ens är överens om premisserna.
Joachim Elsander tar på sin blogg Kolportören mini upp sådant han upplever som problematiskt i samtal mellan troende och icketroende och jag tänkte gå igenom hans tre punkter och ge mina reflektioner kring dessa.
Gud – Många gånger så när en ateist beskriver sin gudsbild, eller hur hon tror vi kristna tänker så är det en gudsbild som jag också tar avstånd ifrån. Om det är det enda alternativet så skulle jag också vara ateist. Jag kan ibland sakna en öppenhet för olika sätt att se på och förstå Gud. Ofta har ateisterna snöat in sig på de religiösa fundamentalisternas gud men den guden tar jag också avstånd ifrån, känns ibland lite som om de sparkar in öppna dörrar. Delar Bo Sanders invändningarna i den här posten.
Jag kan förstå att det är så det kan upplevas. Man måste dock skilja på två saker gällande tro på ”Gud”. Den ena saken är det moraliska i att tro på en biblisk Gud, och i det fallet pekar man som areligiös på det man anser är negativt i Bibeln. Man försöker visa på hur konstigt det är att definiera den guden som god. Eftersom den troende här har en helt egen tro och nästan alltid säger ”det tror inte jag” om man ger en negativ beskrivning av Gud. Det gör det oerhört svårt att debattera sådant här. Man börjar om från noll varje gång. Enda praktiska sättet är att man lägger en rejäl stund på att just personen man diskuterar med denna gång får definiera sin gudsbild. Som tämligen sällan stämmer med Bibeln. Den andra delen har inget alls med moral att göra utan är rent vetenskaplig. Finns det några som helst bevis för att det finns någon gudom alls? Finns det någon anledning att tro utöver att man vill tro?
Tro – De definierar ibland tro på ett sätt som lätt skulle kunna bytas ut mot ”enfaldig inbillning” och det är klart att jag då har svårt att relatera. Tro för mig handlar om allt från vardaglig tillit till berättelserna som ger allas våra liv mening. Min grundförståelse är att vi alla tror på en hel massa saker. En ateist kan tom vara trosstarkare än jag. Vi sitter liksom i samma båt och paddlar, tro gör vi i den bemärkelsen att vi alla förstår våra liv utifrån någon sorts berättelse. Den vikta frågan för mig är istället vad vi låter den tron/berättelsen leda till i våra liv.
För mig låter detta väldigt svagt. Detta resonemang ser jag som att man gör sanningen totalt oviktig. Det enda som betyder något är att vi får ett sammanhang. Det håller jag helt enkelt inte med om. För mig personligen är det viktigt att det jag bygger mitt liv på stämmer med verkligheten. Det är ju såklart en smakfråga om man anser att det är avgörande. Då sanningen är viktig för mig, upplever jag det som tomt att man plockar Bibelns historia, modifierar den till något som någorlunda passar in i vårt samhälle, och sedan väljer att tro på denna omgjorda historia. Om man på detta sätt avskriver sanningen som oväsentlig har man nått änden på den tråden för min del. Då finns det helt andra saker att diskutera, än tron i sig.
Religion – För många ateister är religion lika med ”påhittade saker”, det de ibland kallar ”vidskepligheter”. Det kan de sedan lätt distansera sig ifrån och fördöma, och fördumma (Tandfen någon?). Jag tror vi behöver vidga religionsbegreppet till att gälla allt det som vi människor förtröstar på. Jag vill tex få in konsumism under religions paraplyet. Jag vill också få in ”marknadskrafterna” och ”prylhysteri” där under. Plötsligt är vi på samma planhalva ateisten/humanisten förtröstar, (precis som jag) ofta på allt det där. Hon är med andra ord också ”religiös”. Jag vill alltså bredda religionsbegreppet och få ut det ur ”vidskeplighets lådan”. Frågan handlar för mig inte om ”för och emot religion” utan om vilken religion vi i praktiken följer och vad den gör med oss, oavsett om vi definierar oss som kristna eller ateister/humanister.
Detta är närliggande det jag tog upp tidigare angående att man försöker likställa icketro/humanism med religion. Jag har svårt att förstå detta. Menar han verkligen att en gudstro och ett religiöst sammanhang motsvarar att man shoppar? Både spöktro/tro på en tandfé och kristendom är föreställningar som inte stämmer med verkligheten eller finns några som helst belägg för. Det gäller dock inte missbruk eller tröstsökande i shopping.
Dessutom tycker jag Elsander förringar sin tro oerhört mycket om han menar att det är i den psykologiska upplevelsen av bekräftelse från en gudom som är det väsentliga. För någon typ av positiv upplevelse får man ju av konsumism, rent psykologisk, och är det till vad man reducerar gudstro, ja, då kan jag inget säga. Dock tror jag det är ganska ovanligt bland kristna att man vill jämställa sin tro med att tröstshoppa…
Anders Hesselbom svarar Joachim bra med en video och som en kommentar till den videon skriver Joachim:
”Jag menade bara att religionens syften att tex ge trygghet och mening kanske fylls av andra saker nu än för 500år sedan. Andra ”ritualer” andra betoningar än de vi historiskt förknippat med religiösa handlingar?”
Här har Elsander såklart en poäng, människan är en varelse som vill skapa mening, men det är ju inte ett argument för att Gud finns, eller ens att det är bra att tro. Jag förstår inte vad det är ett argument för.
Jag vill avsluta med några frågor till Joachim Elsander och andra som mot förmodan hittar hit 
1. Är det av betydelse att det man som kristen tror på stämmer med verkligheten?
2. Vilken är din bibelsyn överlag? Hur avgör du vilka delar som är rätt och vilka som är fel?
3. Vem/vad är Gud? Hur har du kommit fram till just detta?
4. Om religion inte är en vidskepelse, hur avskiljer man då vidskepelse från religion, vilka är skillnaderna? [Enligt Wikipedia definieras vidskepelse som "en tankevilla om verklighetens beskaffenhet som inte baseras på kunskap eller förnuft".]
Det jag trots allt kan hålla med om i Elsanders sista punkt är att det sällan leder någonstans att raljera över hur dumt det är att tro.
